ETT LIV
någon gång i början på 90-talet,
mellan två vita väggar.
skedde en process,
som ökade antalet.
hon blev en i mängden,
men ändå speciell.
hamnade mitt ute
i ingenting,
åren gick och hon kände sig mer som en flykting.
plötsligt var hon i mitten,
av något som förstörde dem alla.
hon och dem andra blev vittnen,
för två personers sätt att falla.
hon kan fortfarande höra psykets väggar, skrika ut sina p
atienters hat.
på balkongen satt en kvinna,
rökte sin sjätte cigarett, fimpade i ett askfat.
hon minns det som om det vore igår,
även om det redan har gått flera år.
alla var tvingade,
under en kort tid hatade hon fler personer,
än vad en vanlig människa lyckas på en livstid.
bakom gardinen fanns där något som klingade,
den enda vännen, tillsammans skapade de visioner.
länge, utan framsteg,
försökte de få allt att fungera.
men muren de tillsammans byggt upp revs ner
och då började man reagera.
BESINNINGSLÖS SKRÄCK VÅLDSAM FÖRSKRÄCKELSE HYSTERI
ta mig i kragen,
släng ner mig på magen.
spotta, trampa, fräs, hata.
allt var så rätt ända tills jag förstod.
jag är en av alla rädda människor,
skitskraj.
det värsta som kan hända,
är det som just nu händer.
paniken slänger sig över mig,
har aldrig känt något tyngre.
blir rädd. får panik.
NÅGÅNTING ATT TRO PÅ NÅGOT SOM TOG MIG UPP EN BIT ÖVER NOLL
hela kroppen skriker om att få känna,
varenda millimeter.
närheten.
förgäves byggs muren upp igen,
spärren som får en att förneka.
För stunden är det annorlunda,
men försent.
gång på gång,
tar jag ensamheten i handen.
INGENTING ÄR ALLTING ÄNDÅ
VERONICA MAGGIO
