Vågar nog inte riktigt erkänna för mig själv, eller har nog inte riktigt accepterat det. Det är ju inte såhär jag vill ha det, egentligen. Jag kan sitta och fundera och vända & vrida på situationen i all evighets tid, men kommer fan ändå aldrig fram till något vettigt. Men hur gör man då? bara lägger ner allt? struntar i det? gräver ner det i marken? ser förbi det? Ja det är ju det, kan jag göra det? Vill jag det? och ska jag verkligen göra det? Eller ska jag försöka se det från ett annat perspektiv och kanske få en större inblick å mer klarhet i all skit? Ta tag i det, gör något då, så säger jag tillmig själv flera gånger om. Jag kan bli så himla arg på mig själv och besviken ibland för hur jag handlar och hanterar vissa saker. Jag skulle vilja vara mer öppen, för det är du värd. Men det är ju inte så lätt, om och om igen så får man nya bakslag som träffar hårdare och hårdare för varje gång, man orkar inte tillslut. Jag försöker vara stark och hålla skenet uppe, jag gör verkligen det. Jag känner inget hat, för vad är det för hemskt egentligen, det vill jag inte känna, så det ska jag inte heller göra. Men när du är borta så känner jag en besvikelse, jag känner en oerhörd stor saknad och tomhet, det är lixom något som fattas, ett stort svart hål som måste fyllas, du måste vara där för att jag ska kunna känna mig fulländad, hel på något konstigt sätt. Jag missunnar dej inget, inte det minsta, du är värd allt, och om det finns mer så är du värd det också.