Hade jag vetat vilka idioter de var, så hade jag påskyndat hela födelseprocessen, kommit ut och slagit ihjäl dem. Men när det hela var avklarat, så var det redan försent. Ema och Ferdinand, jag vet att ingen någonsin kommer förstå hur jag kände mig, men ni är de enda som i alla fall försöker.

På något osannolikt sätt, var de värre än vanligt den där dagen. Det var något med hur de såg på mig, som jag aldrig varit med om förut och blickarna deras springor till ögon gav, äcklade mig mer än någonsin. Från tidig, obehaglig och kall morgon till sen, mörk och förjävlig kväll, levde jag inte helt levande, jag kände mig ganska död. Ni vet nog vad jag menar, för när man är längst ner på skalan så spelar det ingen roll hur mycket du än skriker, det är ändå ingen som lyssnar.

De visste så otroligt väl att jag avskydde den sortens tillställningar och jag glömmer aldrig hur de tvingade på mig den naturfärgade, svagt rosa klänningen. Många kvinnor skulle döda för att få bära något liknande, men för mig var det som ett hån, en upprepande käftsmäll. Äcklet tog ett stadigt grepp om min rumpa och viskade stönande i mitt öra.

- Du kommer aldrig bli av med det här livet, så det är lika bra att du vänjer dej vid det, det blir enklare så, för ditt eget bästa.

Jag ville blotta strupen, även om det är väldigt svårt när man helst av allt ville hugga av deras. Det enda jag kände var en stor tomhet, en längtan efter något som inte fanns. I det stora osagda tog allting slut och jag tömdes sakta men säkert på liv, ork och energi. Tårarna var först lika naturliga som andetagen, tills de tillslut försvann helt. När något tynger ner axlarna på det viset, det är tydligen då man ska försöka vara rak och ståtlig. Men jag ville inte lägga tyngden på någon annan, eller ge värken till en oskyldig gestalt, när det egentligen var mitt eget fel från början. Jag har lärt mig att det är styrka att kunna förmedla värken till andra som likt en värktablett gör mig rak och ståtlig igen. Fast hur gör man om det inte finns några andra? Aldrig förut i mitt liv, har jag varit så ensam.

Efter 4 timmars falska leenden, extrem alkoholförtäring och stela nackar var det än en gång dags för de att leka med den levande dockan. Jag kände mig som leksaken barnet hade tröttnat på och slängt, så den slutar användas till det den är till för. Jag var dockan som hamnat i fel händer, så extremt mycket fel händer.

Jag svalde min stolthet och la mig ner i deras famnar som stank sprit, sen vände jag mig om och luktade på lakanets hörn, det luktade rent och nytvättat, till skillnad från resten av sällskapet. Jag lånade ut hela kroppen till några som inte visste hur man använde den. Ju längre tiden gick, ju mer gick den sönder, på alla möjliga sätt. Jag försökte så gott jag kunde, att behålla själen utanför det hela. Men när man sitter bredvid något liknande, ser man ännu tydligare hur de misshandlar och förstör kroppen inifrån och det blir då väldigt svårt att inte ta till sig hela processen.

Ni vet, det är inte alltid så lätt att leva, särskilt när man inte lever egentligen. Men jag måste säga att jag saknar tiden då de förstörde mig. Jag skulle behöva anledningarna de gav mig för att må dåligt, så ni kan förstå att jag fortfarande är sönder. Det går liksom inte att torka upp parfym från ett skadat trägolv, för fläckarna kommer aldrig att försvinna.

/Liv

jag vill skrika ut min existens och bevisa för allt att jag är mer än så,

men inget onödigt, vackert utdelas.

jag målar strec kgubbar av mitt hat, försöker göra det roligt,

det griper tag, vrider om i vidrighet och stannar.